Min vän Helena

Helena är lika gammal som jag och vi gick i samma klass från årskurs två i lågstadiet ända fram till studenten, för 9 år sedan.

Jag flyttade från Avesta till Krylbo (4 km) i klass två och var då tvungen att byta skola. Det var inte alls roligt! Jag hade ju redan mina bästisar och jag älskade min fröken. Det var ganska traumatiskt att behöva ryckas upp ur tryggheten, men jag fann mig nog ganska snabbt ändå. Jag började i Helenas klass.

Min minnesbild av Helena som barn är en söt, smal och blyg liten tjej som var totalt hästgalen! Av någon anledning så umgicks vi inte med varanda förrän vi började på gymnasiet. Jag vet inte varför, vi blev liksom aldrig kompisar men på något vis hon har ändå alltid funnits där i bakgrunden...

Vi fann varandra ganska snabbt i gymnasiet däremot. Vi valde samma linje och samma inriktning, vilket innebar att vi hamnade i samma klass och hade de flesta ämnena tillsammans. Sedan dess har vi hängt ihop, Helena & jag! 

Helena flyttade från Avesta snabbare än en avlöning i samband med studenten, och sedan dess träffar jag henne allt för sällan. Idag bor hon nämligen i Kungälv, ca 42 mil bort. Det är självklart jättesynd men jag vet att hon är lycklig och trivs så det känns ändå rätt ok. Vi träffas de gånger hon har semester och hon åker upp hit till Dalarna för att hälsa på sin familj. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att hälsa på hemma hos henne än men jag hoppas att jag ska kunna göra det snart. Det vore så himla kul!

Om jag skulle beskriva Helena med ett par ord så blir det dessa: lojal, ärlig, survivor, oförutsägbar, spännande, supersnäll, duktig och inte så traditionell...

Helena är en jättebra vän! Det spelar egentligen ingen roll om det gått tre dagar eller 3 veckor mellan gångerna vi hörs, för jag vet att det inte är några sura miner. Vi vet var vi har varandra och ingen behöver låtsas inför den andra. Vi kan vara oss själva fullt ut och det är så himla skönt! Det är väldigt svårt att sätta ord på vår vänskap för den liksom bara är. Grundlig, ärlig och helt fantastisk.

Helena - tack för att du finns sötnos!

2 kommentarer:

Helle sa...

Thank you love =)

Ja jag var nog mer eller mindre tvungen att ta det steget att fly Avesta. Den stan är inte bra för mig i längden. Även om jag numer kan åka dit utan att ha panikångest varje sekund så hade det inte gått att jag stannade kvar. Mamma ville ju att jag skulle flytta tillbaka upp när mitt ex gjorde slut men jag kände att hade jag gjort det hade det gått åt helsike på något sätt för mig. Hur vet jag inte och vill nog inte heller veta.

Jag tror vår icke vänskap mycket berodde på Monica. Jag kände att försökte jag bli vän med någon mer än henne blev hon sur och började mobba dem så jag höll mig till henne dels för att vi delade samma hästgalna intresse plus för att hon inte skulle mobba någon pga mig. Vad dumt när man ser tillbaka. Jag hade gärna umgåtts med lite fler klasskompisar än henne. Under somrarna blev det ofta Jojjo eftersom hon bodde så nära och en del Thessan. Kan hända att du och jag hade rätt olika intressen också då, liksom vi har nu men har ändå hittat en väldigt bra plattform att stå på som det krävs väldigt mycket för att få i gungning negativt.
Glad över detta!!! Känns skönt att jag har en vän jag kan ösa ur mig både glädjeämnen och klägg med när man behöver.

love u!!!!

KRAM

Linda sa...

Kram!