Mardrömmar!


Jag drömmer nästan varje natt, men jag drömmer sällan mardrömmar. De få gånger detta sker är det alltid samma dröm! Den handlar om skolan, om stress, om deadlines, förseningar, trasiga telefoner, trasiga bussar, trasiga bilar. Om hur jag MÅSTE komma i tid men när jag rör mig går allt i slow motion. Jag ropar och skriker efter hjälp, jag behöver skjuts, jag behöver låna en telefon för att meddela att jag kommer sent. Ingen lyssnar och ingen hjälper till. Jag får inte på mig kläderna, jag kan inte låsa dörren, jag hittar ingenting. Jag är vilse och vet inte var jag ska, men jag har en tid att passa och det är totalt omöjligt. Papper som måste vara klara men datorn strejkar, jag hittar inte USB-minnet, skrivaren är borta.

Oftast är det till skolan jag är på väg. Och oftast handlar det om ett skolarbete jag inte hunnit klart med. Jag tog studenten för 9 år sen. Jag har inte pluggat sen dess...tanken har aldrig slagit mig och kommer nog aldrig att göra. Det kan bero på att jag är ärrad och skadad för livet. Egentligen borde bilden i detta inlägg föreställa min gymnasieskola, men detta är min högstadieskola. Jag gick förbi den här om dagen på min morgonpromenad, och det var då jag fick idén till detta inlägg; att skriva om min definition av ångest.

Gymnasietiden var den värsta tiden i mitt liv, hittills. Snacka om prestationsångest på hög nivå! Störst, bäst och vackrast eller inte värd skiten under skorna!? Ja, så var vardagen. En ständig kamp, en ständig granskning och en ständig tävling samtidigt som man försökte överleva puberteten och dess konstiga, förvirrande tankar och situationer.  Påfrestande är bara förnamnet. Skönhetstävlingen nr 1.

Är det konstigt att ungdomar mår dåligt när man utsätter dem för deras livs största press (ta studenten och välja framtid) under samma period som de dessutom genomgår enorma förändringar både fysiskt och psykiskt? Det är många som inte klarar det, jag var en av dem.

När gymnasiet äntligen var slut var jag så lättad! En lång period efter skolavslutningen panikvaknade jag genomblöt av svett, med hjärtat dunkande i tinningarna, i tron om att jag var försenad till skolan etc. Det tog nästan ett år innan jag slutade med detta. Men jag har idag 9 år senare inte slutat helt med detta beteende. För under perioder då jag känner mig stressad, om jag har mycket på jobbet etc. sätter det igång igen. Mardrömmen jag berättade om i början och som slutar i att jag vaknar svettig och flämtandes och totalt omedveten om att jag är 28 år, inte 16. Och då säger jag såhär till mig själv: 

För jag har tagit studenten, fy fan va jag är bra!!!!

1 kommentar:

Helle sa...

Jag var på både Åvestadal och Domarhagen och gjorde någon slags ritual där jag skrev ett brev till vardera skola där jag skrev av mig den västa ångesten jag haft runt skolorna, jag tände eld på breven och brände dem. Jag la de brinnande breven mitt i en cirkel av värmeljus som jag också tänt. Hittills har det fungerat. Jag får inte den där äckliga panikångesten bara jag snuddar vid tanken på skolan längre. Jag talade om i breven att jag har det bra nu och jag mår bättre i själen än någonsin och att jag inte har plats för dessa onödiga ångestkänslor längre över staden jag växte upp i och skolorna jag gick och mådde skit i.