Internationella kvinnodagen

I måndags var det ju kvinnornas dag! Det kan Ni omöjligen ha missat eftersom det ideligen påminndes om detta i både tidningar, radio och på tv.
Jag vet inte ja...jag är inte mycket av feminist jag inte. Jag menar, självklart tycker jag att kvinnor ska ha samma förutsättningar och rättigheter som män. Samma jobb, samma lön, samma allt. Kvinnor ska respekteras för de individer de är och ska inte tryckas ner p.g.a. sitt kön osv. Jämnställdhet - definitivt!

Men ändå. Det blir så fånigt på nåt vis. Jag vet att kvinnor kan. Jag är kvinna och jag kan nog fan! Jag är inte rädd för att ta i och bli smutsig. Jag är inte rädd för män som hatar kvinnor och jag är inte rädd för att löneförhandla. Nej.

Jag är inte heller rädd för skillnaden mellan män och kvinnor, jag faschineras av den! För det ÄR skillnad, vare sig vi vill erkänna det eller inte. Vi är visserligen av arten homo sapiens båda två men nog är vi olika ända in i roten av våra väsen!? Uttrycket "Kvinnor är från Venus, Män från Mars" känns passande här.

Ta en sån enkel (?) sak som kommunikation.

Kvinnor pladdrar, kacklar och fnittrar. Pratar i evigheter om allt och inget. Det ska disskuteras hit och disskuteras dit och det ska tittas in i alla synvinklar innan ett beslut ska tas. Vi ska väga för och emot, tippa hit och tippa dit. Fundera och grubbla, ångra oss och ta tillbaka, fram och bak, upp och ner.

Män däremot...tar sig en snabbtitt, bestämmer sig och genomför, klart. Jaha!?
Män säger inte en sak och menar någon annan.
Män är inte långsura heller.

Kvinnor är känsligare än män. Det ska duttas och daltas för att vi ska bli nöjda. Vi kräver mycket, tycker mycket och förväntar oss mycket. Uppmärksamhetsnarkomaner. Kvinnor är bra på att göra hattar av en fjäder. Små, små saker kan lätt ligga och gro, utvecklas och växa, och tillslut få ett enormt exploderande resultat. Då står mannen där, med sitt typiska ansiktsuttryck. Ni vet den där förvirrade, förnärmade, funderande, intelligensbefriade minen: "Vaddå?"

Det är HÄR kvinnans sämsta egenskap kommer in. Istället för att tala om för mannen vad hon tycker att han har misslyckats med, vilket antagligen är en låååång lista, så tycker hon att det SKA han fatta själv. Han borde veta. Då sätter "the silent treatment" in och karlsloken ska i dagar svansa kring våra fötter och be om ursäkt för något de inte minns. Varför?

Varför kan vi inte bara inse att mäns hjärnor inte fungerar på samma sätt som kvinnors. Varför inte bara inse att om en karl ska förstå vad vi menar, måste vi vara klara och tydliga med vad vi vill. Säg inte A och mena B. Nu vet jag att det är många kvinnor som kommer läsa detta och tycka att jag har helt fel. Att män visst borde förstå, inse och göra. Men borde är ingen sanning.

Sanningen är denna: Vi är olika och det är bra.

Opposites attrackt

I love men, I love women ♥

Så det så

Inga kommentarer: